torsdag 27 februari 2014

Spridda tankar om rasism

- Det sku väljas Lucia. Av lärarkåren. Kandidaterna var 25 stycken. Det stod mellan två favoriter. Då hördes en lärarröst: "Men tänk hur snyggt det sku va med en mörkhyad Lucia." Det kan jag hålla med om, men att välja Lucia på basen av hennes (jo, jag amser att Lucia ska va en kvinna och att killarna gärna får va stjärngossar, julgubben ska va en karl och Nattens drottning en kvinna) hudfärg är lika fel oberoende om det ses som en positiv eller negativ faktor.

- Negerboll, Vem är rädd för svarte man (som jag alltid tagit för givet att är en sotare), negerkyssar, svarta ansikten på lakritsstänger och jultårtor som ser ut som hakkors. Jag vet inte, men jag tycker det förlöjligar och banaliserar problematiken kring rasism. Det är inte det här vi vill att folk associerar till då tidningarna rapporterar om rasism. Visst ska man låta bli att anväda de här orden, bilderna, lekarna. Jag tycker bara att man ger mer luft åt brasan med att komma med de här pekpinnarna och jag blir själv trotsig som en tonåring då diskussionen ligger på den här nivån. Det är lite som att gå som katten kring het gröt då man pratar om julstjärnor och chokladbollar i stället för att tala om tolerans. Och blir jag provocerad, hur provocerad blir då inte en person som hyser rasistiska tankar?

- Föräldrar till barn med exotiskt utseende som ständigt påpekar hur okända mänskor bemöter dem,  hur de oroar sig för hur andra barn eller vuxna kommer att bemöta deras barn i en ny grupp, hur de vill att man ska tala om mångkulturalitet gör sig själva till rasister. För det kan ju faktiskt va att jag är intresserad av vem barnet är och inte av hur barnet ser ut och att jag bemöter barnet som jag bemöter alla andra barn och att dess bakgrund kvittar så länge barnet är friskt och mår bra. Alla barn är speciella i sina föräldrars ögon och alla barn bör bemötas med respekt och alla barn bör få lika mycket uppmärksamhet. Och all särbehandling som bottnar i rasism bör undvikas, också omvänd rasism.

Toleransarbetet i skolan

Jag snubbla igår igen över en artikel som jag skumläste kl. 6 på morgonen. I mina tankar återkom jag till den under dagen och på kvällen måste jag läsa den med omsorg. Nu måste jag läsa den på nytt. HÄR hittar ni Christer Mattssons artikel i SvD.

Det finns mycket att ta fasta på i arkikeln. Hos mig väcks tanken om att alla har rätt att säga sin åsikt - om den är politiskt korrekt. Att i klassen föra en diskussion och rygga tillbaka så fort någon elev säger något som inte är pk är väldigt omoget av en pedagog. Ger man sig i kast med en diskussion måste man kunna tackla alla åsiker och det utan att skjuta ner eleven. Ponera att eleven säger att hen hatar homon. Då kan pedagogen inte tillrättavisa och säga att "så kan man väl inte tycka". Man måste utgå från att det är elevens ärliga åsikt och då måste hen få säga så utan att bli nertryckt i stövlarna. Det enklaste sättet är att be eleven utveckla och på det sättet nå eleven och få eleven att känna sig hörd och bekräftad. Sen, kan man utgående från det lyfta diskussionen till en annan nivå. Som lärare kan man heller inte gå och slänga ur sig sanningar och leva i en svart-vit värld. Ifall en elev kommer med en åsikt som inte är pk har antagligen den åsikten kommit från någon hen beundrar och ser upp till, troligen en förälder. Förnekar du åsikten trampar du också på elevens självbild. Jag säger inte att man ska låta alla tycka som dom vill utan att ifrågasätta, utan tvärt om. Fråga fråga fråga och öppna dialogen. Det är i diskussion du når en annan person. Man kan liksom inte banka in rätt åsikt i huvudet på folk, inte ens genom att ordna en temadag. Hela skolans arbete ska genomsyras av toleransarbete, det finns ingen quickfix, ifall vi ska någ någon vart i de här frågorna. Att ordna en temadag och tycka att man gjort sitt i den här frågan är att göra en björntjänst.

tisdag 25 februari 2014

Om att fira

Nu var det Arhinmäki, förra gången firade Lejonen som abin på flakan. Ni minns den där gången då folk ramla ut ur flygplanet och pokalen gav skäl för att kallas buckla? Och Ahtisaari, stackarn, som hade för hala skor eller om det var mattkanten han snubblade på...

Det är ju kiva att fira framgången men ändå blir man så matt. Kommentarerna på Facebook och Twitter lät inte vänta på sig. Nå, det finns ju inte så mycket att tillägga i den debatten. En statusuppdatering som däremot etsade sig fast är frågan huruvida Arhinmäki hade fått behålla jobbet ifall han var kvinna. Min kommentar på det är om Arhinmäki hade varit kvinna hade han inte firat tills han slocknat.

Jag påstår inte att kvinnfolk inte kan festa och supa och jag påstår heller inte att alla män sku dra huvud spänt. MEN, när har ni läst rubriker om kvinnor i liknande positioner som super sig redlösa på (förlåt nu Arhinmäki, du sa ju att det var en privat tillställning) representationstillfällen??

torsdag 20 februari 2014

Skolgång i skift

Snubblade över ett blogginlägg som handlar om ekonomiskt kärva tider och hur man löste utrymmesfrågan genom att låta skolbarnen gå i skift. Intressant läsning. Det jag fäste mest uppmärksamhet vid var:

- de flesta elever hade själva valt att få skolgången överstökad på morgonen, även om det innebar att eleverna måste väckas
- skolans klubbar verkar ha förekommit i större utsträckning
- läxläsningen gjordes med större omsorg om den avklarades på morgonen

Många andra intressanta faktorer finns också, läs själv!

Skoldagens längd

Det är något lurt över barnens arbetstider, eller vad vi nu kan kalla det. En sjuårings dag kan se ut så här.

Kl. 8-9 Morris
Kl. 9-13 Skola
Kl. 13-17 Eftis

Det betyder 1 h fri lek, 4h koncentrerat arbete, 5 h ledd/fri lek. Många anser att Eftis inte ska användas till läxläsning vilket betyder att 20-30min koncentrerat arbete väntar på kvällen om det inte råkar vara övning inför prov dessutom.

Det känns som att skoldagen är uppbyggd för ett samhälle där det fanns hemmamammor i de flesta familjerna och där barnen behövdes som hjälp på gården medan dagens samhälle till största delen består av föräldrar som arbetar 8h/dag samt pendlar till och från jobb i ca 30min/väg. Gissar jag. Några lyckliga barn finns det som har någon vuxen hemma som möter dem efter skoldagens slut men de flesta är nödda att gå på Eftis.

Någonstans vaknar frågan om det inte skulle vara dags att ruska om systemet, luckra upp dagen för barnen. Sexåringen som fått prova på att va i skolan 2 lektioner konstaterade att hen knappt hann börja gunga före rasten var slut. De mindre eleverna kunde med fördel ha längre raster än 15 minuter. Bara att få kläderna på sig tar ju sin beskärda tid.

Många hävdar att det är tungt för barnen med längre skoldagar än 4 h men jag anser att det väl beror på vad man gör under de timmarna. För vem som helst blir det tungt att sitta i en pulpet 45 minuter men modern pedagogik tillåter ju många andra arbetssätt. Det att dagen är inrutad i 45 minuters arbetspass är mest fast i lärarnas lönesystem. I lagen stipuleras att lektionen ska vara minst 45 minuter lång. Ingenstans finns det stipulerat hur lång en rast ska vara.

Om du var 7 år gammal, hur hade du velat att dina 4 lektioner var placeraden under din arbetsdag som varar från 8-17? Eller kanske 9-15? Och som 15 åring har du kanske andra behov?

onsdag 19 februari 2014

Snoppavdrag

Alla vet väl vid det här laget att kvinnans euro är 80 cent. Tänk om man vände på det och införde snoppavdrag? Jaha, du har lyckats snacka dig till den här lönen. Bra, och så kommer du ihåg att vi i den här firman har ett snoppavdrag på 20%. Det betyder att du får lika mycket lön som dina kvinliga kolleger och snoppavdraget använder vi för att hålla kvar välfärdssamhället.

Från sannfinländare till finlandssvensk tv genom fittstim

Sannfinländarna levererar groda efter groda. Fast det är ju inte lätt att hålla en linje där man är anti och inte pro. Till sist blir man antisannfinländare då man varit anti allt annat. Här en kvinna som är antifeminist. Otroligt. Vem är pro kvinnan om inte ens kvinnan är det själv. Håhhå, ibland känns det som att vi har en lång väg att vandra...

Sen ska ni också läsa ACSs kolumn om Belindas Svärmor i dagens ÅU. Här ett citat:


Nu har jag bara sett ett avsnitt av Fittstim - min kamp men jag reagerade på det samma som ACS. Detta lättsamma hölje som tar bort trovärdigheten från det seriösa temat som behandlas. Det är det samma som irriterar mig hos Anne och Hannah. Jag vet liksom inte på vilket ben jag ska stå. Innehållet, gästerna och de olika temana i En kväll med Anne och Hannah tilltalar mig medan förpackningen på något sätt förlöjligar temat. Jag antar att det är det som ska va grejen, att "vi kvinnor får va fnittriga å fnissiga och vackra samtidigt som vi är smarta" men det biter liksom inte på mig, antagligen för att jag inte kan känna igen mig i det fnittriga, fnissiga och vackra. Här är det asgarv och svart humor som gäller (och ser jag i någons ögon bra ut vill jag hellre anses snygg än vacker, liksom).

Det är svårt att sätta ord på det här fenomenet, för jag anser inte att Anne och Hannah är oseriösa och saknar botten. Men ändå klarar jag inte riktigt av det där glättiga. Det är liksom som att paketera in turkisk peppar i chokladpapper, på något sätt. Fast jag föredrar salmiak blir jag liksom ändå snuvad på konfekten.

söndag 16 februari 2014

När lätt blir svårt

Förr gick man till fots, med lite tur hade man en cykel som man kunde dela på. Min farmor och hennes systrar och deras vänner hade någon cykel. Då de sku på dans cyklade först nån iväg och de andra gick. Den som cyklade lämnade cykeln vid vägrenen efter ett tag och fortsatte till fots. Då kompsarna kom till cykeln var det någon annan som trampade iväg och så höll de på tills de kom fram. Hade man ärende skickade man brev eller gick i byn.

Idag har vi telefoner, internet, bilar, mopeder och minst en cykel per man, men ändå känns det som att vi är längre bort från varandra än någonsin. Allt blir så komplicerat. Du kan inte gå till grannen bara för att prata bort en stund, sticka dig in. Nej, det rings, messas, chattas och avtalas en tid. Den som bjuder gäster storstädar, fixar käk och lagar cupcakes. Det ska vara latte eller cappucino och cake-pops. Servetterna ska brytas i värsta origami-anda och mitt på bordet står det finaste stillebenet.

Och ändå är det som vi uppskattar mest ett okonstlat möte över en slät kopp kaffe. Varför blir det så svårt så det kan vara så lätt?

Samhällsdebatten: Vi har flyttat

Tänk er om alla blogginlägg som är samhällskritiska skulle bli tidningsinsändare! Då sku minsann tidningshusen inte skrapa sig i huvudet längre, dom sku jubla och klappa i händerna. Samhällsdebatten går hetare än någonsin, på webben, i bloggar, men blogginläggen, alla tusentals, har inte samma tyngd som en insändare i en tidning. Inte ens våra rikspolitikers bloggar tas på allvar, varför det? Är det för att de inte gått igenom en kritisk granskning som en tidningsinsändare? Är det för att de skrivs under pseudonymer? Är det, nej, det kan väl inte vara, för att många bloggtexter skrivs av kvinnor?

Bloggarna har hur som helst delat upp samhället i ytterligare grupper. Det har alltid funnits mänskor som läser tidningar och mänskor som inte läser tidningar, men de personer som varit ivriga samhällspåverkare har hur som helst följt ganska långt samma debatt. Nu upplever jag att det pågår flera skikt av debatt. En del av debattarna pågår enbart i bloggar som inte följs av en äldre generation. Mina föräldrars generation följer inte bloggar och sku de av nån anledning halka in på en sku de bara fnysa, för internet är liksom inte sant. Samma text tryckt på papper med trycksvärta är däremot på riktigt.

Tänk er om alla bloggare bestämde sig för att en viss dag skicka in ens ett inlägg till en papperstidning för att synliggöra den samhällsdebatt som pågår utom synhåll för dem som förfasar sig över att spaltmillimetrarna minskar! Det kan vara att de som suckar över att ungdomarna inte intresserar sig för politik skulle stå med häpnades finger i förvångingens mun...



lördag 15 februari 2014

Fritidsintressen

Fritidsintressen eller hobbyn. Vad kallar ni det? Jag har många gånger funderat om det är nån skillnad på begreppen. Ibland kan jag tycka att det är det. Fritidsintressen är liksom det man fyller fritiden med och hobbyn är det man fyller kalendern med, och då blir de varandras motsatser. Frågan är om inte funktionen av fritidsintresset försvinner då det blir till ännu en tid att passa kalendern?

tisdag 11 februari 2014

Gubbgoogla

Programmet Nordiskt fönster: Vetenskapsradion Språket sändes under hösten så där lagom att jag alltid råkade vara ensam i bilen då det kom. Jag gillar ordhärledningar och spekultioner. I ett program dök ordet GUBBGOOGLA upp med förklaringen att man, i stället för att googla eller slå upp ett ord i en ordbok, diskuterar sig fram till ett ords betydelse. Jag fnissade lite åt resonemanget och tänkte på min pappa.

Under veckan som gått, har ordet ploppat upp i mitt medvetande igen. Jag hänger i en fb-grupp som vill bevara gamla ord och det kan vara riktigt bra diskussioner MEN - sen kommer gubbarna. Gubbarna som slänger fram frågan: "Vet ni vad xx betyder?" Sen jålar folk på av och an bara för att frågeställaren till sist kommer med förklaringen för att han (oftast) vet vad ordet betyder och det var ju det han egentligen väntat på att få säga.

Det är inte det samma som att gubbgoogla, det är bara vanligt gubbskrävel medan gubbgoogling är lite sympatiskt.

lördag 8 februari 2014

Jante VAR en kvinna

Jag har legat däckad i ett dygn och har mer än någonsin surfat runt på bloggar, typ läst ALLA jag känner till alla som de i sin tur länkat till.

Döm om min förvåning då jag hittade samma tema hos Carola (jo, hon med Främling) och Ikalainen. Att män kommer undan så mycket enklare. Carola pluggar texter stenhårt medan Körberg glider in på scenen och bara räknar med att det finns prompter. Ikalainen skriver "..karlar som säger att de kan saker utan desto mer kött på benen."

För just så upplever jag det också. Själv går man omkring och förminskar sitt kunnande medan man vet att karln som man konkurrerar med inte kan lika mycket men som samtidigt kan gå omkring och ta sig som en självklar vinnare - med ett självförtroende som det osar om.

Frågan är dock, är det bättre med ett gott självförtroende eller med en sann självbild? Och för vem i såfall...

fredag 7 februari 2014

Religionsundervisningen

Igår debatterades religionsundervisningen i Yle obs. HÄR hittar du relaterad artikel och från den kommer du vidare till programmet på Yle arena.

Debatten är aktuell i och med att grunderna för läroplanen revideras. Idag har vi religionsundervisning i den egna religionen. Den är inte konfessionell, dvs den är inte likställd med religionsutövning, men du får undervisning i din egen religion. En del vill bibehålla det nuvarande systemet medan andra vill ändra religionsundervisningen så att den skulle vara gemensam för alla.

Jag förstår båda synpunkterna. Jag köper argumentet att det är dumt att dela in eleverna i grupper enligt religionstillhörighet, målet bör ju trots allt vara åsiktsfrihet, förståelse och öppenhet gentemot varandras åskådning. Jag köper också argumentet att vi bör känna till vår egen synpunkt för att kunna ta ställning och att skolelever varken är tillräckligt mogna eller tillräckligt kunniga för att kunna föra den etiska diskussionen.

Den fråga som väcktes hos mig efter gårdagens debatt är huruvida vi i skolan kan - eller ska - lära ut "den egna synpunkten" för att eleven sedan ska kunna debattera etiska spörsmål. Samhället är inte längre lika homogent som tidigare och individualismen är starkare än förut. Ska inte den egna åsikten förankas i hemmet? Ska då skolan kunna ge eller ens göra anspråk på att ge eleven kunskap i den egna religionen ifall många som deltar i religionsundervisningen inte omfattar den lutherska kyrkans lära?

Skolan måste utgå från att varje familj har tagit ställning genom religionstillhörigheten. Hör eleven till ev.luth. kyrkan måste skolan utgå från att hen omfattar kyrkans lära, det är klart.

Men ändå, ju mer man tänker, vrider och vänder på det desto mer frågor uppstår. Hur ska religionsundervisningen ordnas i framtiden? Åh, ett segt tanketuggummi. För så är det, ju mindre insatt man är i ett ämne desto lättare ter sig lösningarna. Nu råkar jag känna till just religionsundervisningen rätt bra och oj vad segt tanketuggummit blir och samtidigt blir det intressantare  och intressantare ju mer man tuggar det.

Dopundervisningen i församlingen

Som postkonfirmand deltog jag i församlingens hjälpledarskolning och bär därifrån med mig en bild av kyrkands dopundervisning. Bilden föreställer en kyrka där grunden är dopet och sedan byggs resten av kyrkan upp av söndagsskola, dagklubb, juniorklubbar, skriftskola, hjälpledarskolning. Sen tar bröllopet vid och så snurrar hjulet ett nytt varv i och med att man som förälder deltar i dopet...

Numera är det många som inte gifter sig och som dessutom får barn sent i livet. Dessa kanske ändå vill ha kontakt med församlingen. Kyrkan jobbar hårt med att nå dessa unga vuxna och erbjuda också dem en naturlig plats i församlingsgemenskapen.

Åbo svenska församling startar en vuxenskriba, dels riktad till den som vill låta döpa sig i vuxen ålder men riktar sig också till den som är intresserad av att repetera skriftskolan, dvs få en fördjupad och mer mogen kunskap i kristendom. Ett alldeles strålande initiativ.

Jag skulle gärna delta, trots att jag borde besitta kunskapen. För att slänga sig med en kliché, jag vill växa i tron. I min roll som mamma väcks nya tankar och livserfarenheten gör att man ser på budskapet med nya ögon. Jag sku gärna dryfta dessa frågor med andra liksinnade för jag anser att det inte funkar med envägskommunikation här. Visst kan jag läsa läsa läsa men jag tror att det är just diskussionen som gör att förståelsen djupnar. Så, vem är med? Var träffas vi och när?

onsdag 5 februari 2014

Gamla mänskor och ännu äldre

Vi lever i en tid där vi dyrkar ungdomen. I arbetslivet ska du vara ung och nytänkade (med flera år av erfarenhet och helst med barnafödandet bakom dig) och äldre arbetstagare ses som en last och man glömmer den tysta kunskapen. De unga vuxna har bildat en ny åldersgrupp.

Samtidigt lever vi längre och längre. Gruppen pensionärer är stor och sträcker sig över två generationer. Och visst, det handlar mer om vigör än om ålder, men gruppen aktiva pensionärer sträcker sig de facto över 30 år (eller går mot oändligheten). Det finns numera två generationer av pensionärer. Det har uppstått ännu en ny grupp, det finns liksom pensionärer och überpensionärer. Undrar hur detta kommer att påverka samhällsstrukturen?

tisdag 4 februari 2014

Bloggnisch

Det här är min andra blogg, min första blogg handlar om vårt husprojekt och rätt så renodlat handlar den om byggnadsskeden eller -skeenden. Något inlägg har handlat om familjen mitt i byggdammet och om årets första grillkorv. Nu har vi bott i huset drygt ett år men jag försöker hålla mig till ämnet. Lite julgranar och julljus har hamnat med men jag vill ändå att det ska va en byggblogg. Den är de facto mer till för oss än för läsarna fast kul är det ju med läsare också.

Här om dagen fick jag veta om en bekants bekant som snubblat över bloggen och det visade sig att hon bott i det här huset under något skede. Huset har varit indelat i två lägenheter och vinden verkar ha varit uthyrd i etapper. Det är säkert intressant för en som bott här att heta hur det ser ut nu men samtidigt inser man ju att alla detaljer i ens hem inte behöver dokumenteras.

Det har varit tanken från början, att hålla bloggen som byggblogg. Byggbloggar tenderar att sväva ut i inredningsbloggar och så småning om blir de bloggar om livet i huset. Jag hoppas jag slutar bloggen innan den blir något mer än en byggblogg.

Den här bloggen ska handla om just vad jag tänkt på under veckan. Himla praktiskt om jag får säga dig själv för vem annan kan avgöra vad som rört sig i skallen på mig. Men, nischad vill jag att bloggen är. Peppe sammanfattar ett lyckad bloggkoncept i en pod och tar upp bland annat att grunden till en lyckad blogg ligger i att man ska hålla sig på rälsen och vara klar med den definierade publiken. Ungefär så.

Det var här poletten trillade ner för mig, det finns bloggar jag läst men tappat intresse för och funderat varför. Har jag fått overload av den personens fiffiga tankar? Eller har jag tröttnat på att läsa en smal smal syn på saken där det inte finns diskussion? Jo, säkert det också, men ofta handlar det om att bloggarens liv förändrats och därmed också bloggens innehåll. Förståeligt, men samtidigt lite tråkigt för följarna. Då en byggblogg blir en inredningsblogg får den säkert nya läsare som är intresserade av det men byggarna lämnar bloggen och då en poet börjar skriva prosa ändrar säkert läsarskaran. Då hen som skivit om hemgatan lär också läsarkretsen ändras då hen ger sig ut på sin livs resa.

Nu sku det va dags för en slutsats på det, men det här får bli ett tanketuggummi.

måndag 3 februari 2014

Förklaringar och vita lögner

Jag brukar inte vara försenad, i alla fall brukade jag inte vara det innan jag fick barn, men då jag kommer försenad, om det så är frågan om bara nån minut, har jag alltid behov av att förklara mig. Det är dygdigt att vara i tid och jag tycker inte att någon ska behöva vänta på mig, men blir jag försenad så tror jag faktiskt inte att någon förväntar sig att jag ska redogöra för hur det nu kunde gå på det viset. Ja, förväntar de sig något så är det på sin höjd en ursäkt, men ändå...

En kyrkvaktmästare, fem för pension, sa alltid (på Solvmål som jag inte låtsas behärska): -Hödu, he finns bara ein orsak ti att man kommer seint. Man ha starta för seint.

Således, från och med nu, ska jag bita mig i tungan och bara be om ursäkt för att jag inte startade tidigare. "Ursäkta att jag är sen." Punkt.

lördag 1 februari 2014

Neppes tanketuggummi

I sitt sommarprat använde Neppe Pettersson ordet tanketuggummi. Ett mycket bra ord. Det betyder tankar man återkommer till och tuggar på och som man eventuellt inte ens vill ha konklusion på. Jag upplever inte heller att det är att grubbla utan ser det mer som ett gympass för hjärnan. Jag tycker vi alla ska börja använda det så det blir vedertaget.

Hon prata också om det faktum att hon inte tycker om barn. Hon som är barnträdgårdslärare. Underbart. Härligt att någon säger det. För det är skillnad på att tycka om att jobba med barn och se hur barnen utvecklas och att tycka om barn för att dom är barn. Jag förstår hennes resonemang till fullo.

Vill du höra henne själv så tryck HÄR.