lördag 30 april 2016

Barn som stänger öronen

"Det finns barn som tror att då vuxna pratar, då angår det inte dom."

Den frasen blev kvar i mig efter föreläsningen. Den snurra länge. Som alltid tänker jag först på mina egna barn. Nog pratar jag ju med dem tillräckligt? Jag vet ju att jag pratar med dem, men tillräckligt? Det handlar ju inte bara om att kommendera dem: Ät! Sov! Borsta tänderna! Det handlar om att kommunicera dem, föra dialog, föra en god dialog.

Pratar vi inte med barnen då de är små, när ska man i så fall börja då? Och hur ska de få ett ordförråd? Och hur ska de kunna tänka om de inte har ord? Och ännu viktigare, hur ska de känna sig älskade om de inte blir bekräftade?

Rent professionellt blir man också fundersam. Hur ska daghem och skola fungera om barnen inte är vana med att vuxenpratet gäller dem? Den professionella uppfostraren ersätter aldrig ett föräldraskap. Grunden måste byggas först, och den byggs hemma. HÄR hittar du ett snabbtest för att utvärdera föräldraskapet och anknytningen.

Nu, då de akuta tankarna har lagt sig, funderar jag också på hur det var förr, då barnen inte räknades. Innan Piaget och Vygotskij. Är vi tillbaka i ruta ett, där föräldrarna är viktigare än barnen? Eller har det alltid varit så? I agrarsamhället hann föräldrar inte heller med sina barn, men då fanns det flera generationer och många syskon på gården. Kanske tjänstehjon. Huset var fullt med folk som stod barnen nära och där fanns det alltid någon. Idag är familjerna små och det är långt till släktingarna. Och bostäderna är stora. Då barnet kommer hem på eftermiddagen förväntas det va i sitt rum, ur vägen, sysselsätta sig själv.

Våra barn är alltid i fötterna och visst jagar jag också iväg dem ibland. Men visst är det ju så, de stör mindre om de är med i det man gör. Jag vill bara glömma bort det. Vara effektiv. Få maten undanstökad så jag kan göra annat sen. Men är de med så är de faktiskt mindre i vägen. Egentligen.

Av arbetsplatshälsovårdaren fick jag ett av de bättre tipsen. "Då du kommer hem, lägg dig på golvet i 20 minuter och var med barnen. Sen kan du ta itu med det som ska göras. Då barnen har fått din uppmarksamhet kan de göra annat medan du fixar maten." Det funkar faktiskt. Testa själv. Jag ska också bättra mig. 

söndag 17 april 2016

Egen tid

Det händer att jag inte kan sova. Det betyder alltså somna om då jag vaknar på morgonnatten. Det här är en sådan dag. Tacka vet jag Yle Arenan och att jag har så många osedda och olyssnade program. Idag (det låter konstigt att skriva inatt) blev det Familjeliv från dagen innan med temat egentid.

Jag har förut funderat kring mitt behov av egentid. Och att ta sig egentid. Visst gör jag det, men det funkar inte för mig. Jag har en massa hobbyn, mer krävande och mindre krävande. Jag gör kortare jobbresor och får komma bort från familjen. Jag ordnar med barnvakt för att komma iväg på kulturevenemang. Men nej, jag får inte till det.

Idag trilla poletten ner. Då Sofia Torvalds prata om ensamförsörjarskapets fördel, de barnfria helgerna, då förstod jag. Hon sa (och nu önskar jag jag hade direkt citat, men): då barnen var hos sin pappa kunde hon gå på café efter jobbet.

Det är inte cafébesöket jag saknar. Det är lätt fixat. Utan det där spontana som sker utan att man behöver ha dåligt samvete. Jag ska förklara.

Då jag ordnar tillfällen för mig att ha egentid, då väljer jag ju bort mitt moderskap. Då jag tar långlunch från jobbet förkortar det arbetstiden och i slutändan jobbar jag in det ändå, eller så kan jag inte gå tidigare från jobbet en annan gång vilket sku gynna familjen. Det handlar om att det finns vågskålar. I en finns barnen, i en finns min man, i en finns tiden vi alla har tillsammans. I en vågskål finns jobbet och i en (eller egentligen i många olika) finns vänner. I en vågskål finns jag. Jag säger inte att det är lätt att få balans mellan dessa, men med planering, eftertanke och barnvaktsarrangemang går det. Men det kräver ju sitt förståss. Och det kräver prioriteringar.

Det kräver PRIORITERINGAR.

Den egentid jag njuter av, det är den kravlösa egentiden. Den jag inte jobbat för. Den jag inte valt bort något för. Den jag inte behöver ha dåligt samvete för. Den egentiden handlar om att gå på café efter jobbet. För att jag kan. För att ingen ändå väntar hem mig.

Allt har sin tid och jag har haft oändligt med sådan tid. Jag vet att jag inte njuter av det i längden. För mycket och för litet skämmer allt. Men då stunder av kravlös egentid infaller, jo, den infaller och kan inte planeras in. Då stunder av kravlös egentid infaller, då njuter jag.